Grundmönstret och grundkoden

av Folke T. Olofsson

Inledning

På Nationalmuseum i Stockholm hänger två monumentalmålningar som fångar besökarens blick. De är målade av samme konstnär, Carl Larsson, och i bildens centrum står i båda fallen en konung. Den triumferande härskarmakten utgör temat i den första bilden. Den segrande konungen, Gustav Vasa, rider på en praktfull vit hingst och är just på väg in genom porten till sin huvudstad vid undersåtarnas jubel.

Den andra målningen visar en man som står naken på en släde, vilken drages i riktning mot ingången till ett nordiskt hednatempel i trä. Två präster står och väntar på den nakne mannen. Den förste är klädd i vit mantel och håller guden Tors hammare högt upplyft i händerna. Den andre är skrudad i blodrött och håller en dolk gömd bakom ryggen, som är vänd mot betraktaren. Temat i denna bild är offret. Svearnas konung står i begrepp att offras vid templet i Gamla Upsala för att säkra överlevnaden för sitt folk, som drabbats av hungersnöd.[1]

På ett lysande men alls inte okontroversiellt sätt har konstnären återgivit två sidor av makten, enkannerligen den manliga; nämligen att härska och att offra sig. De allra flesta kan bejaka den segrande makten. Åtskilligt färre skulle vilja betrakta offret som en beståndsdel i mannens makt. Det är inte ägnat att förvåna att del svenska politiker och intellektuella inte önskade att målningen skulle ställas ut offentligt i trapphallen i Nationalmuseum.[2] Det är lätt att förstå orsaken. Budskapet är alltför hotande för dem som ingår i maktapparaten.

Den grundläggande tilliten

Utmärkande för världen av idag är den skriande bristen på tillit. Där våldet och ondskan är ständigt närvarande kan det vara en sund överlevnadsstrategi, men bristen på tillit går djupare; den når själva livsroten i samtiden. Den moderna människan hyser inte längre tillit till de traditionella religiösa trosföreställningarna. I Sverige ansluter sig endast sex procent av befolkningen till traditionell kristen tro och går regelbundet i kyrkan.[3] Den moderna människan litar inte heller på hävdvunna sociala mönster. Äktenskapet är bara en av flera möjligheter, och personer av samma kön kan erhålla offentligt registrerat partnerskap. Den moderna människan litar inte ens på sådant som uppenbart är naturens ordning. Manligt och kvinnligt är "sociala konstruktioner", vilka kan "dekonstrueras".[4]

Också i många kristna kyrkor återspeglas denna brist på tillit. I stället för att lita på Gud har man gjort misstron till den övergripande hermeneutiska princip med vilken man nalkas Hans uppenbarelse såväl i skapelseordningarna (Schöpfungsordnungen) som i Bibeln.

Tillit är själva kärnan i livet. För att leva måste jag lita på att marken bär mig, inte uppslukar mig. När jag sätter foten i marken är det inte efter ett misstroget övervägande. Nej, varje gång jag sätter foten i marken är det en grundtillitens bejakande handling. Marken bär mig. Det finns en ordning som består. Verkligheten äger en egen inneboende tillförlitlighet som inger tillit. Varför skulle då inte Kyrkan omfatta grundmönstret (the basic design) och grundkoden (the basic code) med samma tillit och förtroende? 

Grundkoden

I en artikel publicerad för några år sedan[5] hävdar Harald Riesenfeld, professor emeritus i Nya Testamentets exegetik i Uppsala, att man finner en markant kristologisk struktur, mer eller mindre utförligt utvecklad, inte endast i Pauli brev utan i flertalet skrifter i Nya Testamentet. Han menar att man här kan tala om en grundkod.

Enligt Riesenfeld bär urkyrkans kristologiska tro på Jesus såsom Kristus fem kännetecken:

(1)   hans förexistens som gudomlig varelse i nära gemenskap med Gud;

(2)   ett liv som människa i lydnad men samtidigt med makt och myndighet;

(3)   en försoningsdöd;

(4)   en uppståndelse som öppnar vägen till ett liv bortom döden;

(5)   en återkomst, då den upphöjde Kristus skall återkomma, en allmän dom och ett Guds allomfattande herravälde.

Författaren avfärdar den vitt spridda åsikten bland dagens forskare att denna kristologiska bild uppstod inom församlingarna hos första och andra generationens kristna och härrörde ur en komplicerad process av spekulativa tolkningar. Ett sådant antagande medför enligt hans mening alltför stora svårigheter. Emellertid skulle svårigheterna kunna lösas om exegeterna vore beredda att med hjälp av Ockhams rakkniv[6] omigen ställa den grundläggande frågan "huruvida det stora flertalet av utsagorna, som enligt evangelietraditionen alla härrör från Jesus och ingen annan, faktiskt har uttalats av Jesus själv, såsom våra källor också anger"[7].

Det är Jesus själv, och inte några okända konstruktiva teologer i anonyma församlingar i urkyrkan, som är ursprunget till den grundläggande koden. Kännetecknande för den kristologiska uppbyggnaden är dessutom att den är fast rotad och grundad i Gamla Testamentet. En sådan tro äger den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan, och så har Hon alltid trott.

I stark kontrast till en sådan förståelse av grundkoden står de åsikter som företräds av det amerikanska Jesus Seminar, där man hävdar att de flesta kristnas bild av Jesus i själva verket är i grunden felaktig, eftersom den

 "är en fantasifull teologisk konstruktion, vari invävts vissa spår av den gåtfulle vise från Nasaret; spår som ropar efter att få bli igenkända och befriade ur deras grepp vars tro tog makten över minnena"[8].

För den, som likt medlemmarna i Jesus Seminar håller för sant att endast 18 procent av de ord som evangelierna tillskriver Jesus faktiskt har uttalats av honom, upplöses till slut Jesusbilden i tvivlets frätande syra.

Om Kyrkan förlorar sin tillit till grundkoden kommer hon till sist att förlora sin identitet, därigenom att hon lämnar fältet fritt för det sekulariserade samhällets alla projekt och agendor av olika slag.

Att förtrösta på grundkoden är ett annat sätt att uttrycka att Kyrkan bör ha en grundläggande och förblivande tillit till det som lär henne att begripa verkligheten. Guds uppenbarelse i Ordet, vilket utgör det allra djupaste skiktet i Inkarnationen, är grundkoden för att rätt kunna förstå världen som Guds skapelse. Världen finns inte bara. Den är skapad. Inkarnationen bildar en sorts pars pro toto av hela Guds handlande i Kristus, och utgör därigenom den kod som avslöjar hur hela verkligheten skall förstås på ett riktigt sätt. Inkarnationen, Guds människoblivande, innebär ett slutgiltigt gudomligt ja och amen till skapelsen i sin helhet (Schöpfung). Som kristna måste vi ta "allt vad synligt är" på allvar.

Om vi håller i minnet att Guds Ord har en dubbel aspekt, nämligen både betydelsen Guds uppenbarade ord i Bibeln och Ordet, den andra personen i den heliga Treenigheten, Logos genom vilken allting är skapat, Ordet som blev kött, då kommer vi att kunna närma oss förhistorien som den står i de tre inledande kapitlen i Första Moseboken på ett teologiskt riktigt sätt.

Som kristna har vi en grundförtröstan på Ordet som blev kött. Som kristna har vi också en grundförtröstan på Skriftens ord som en återklang och ett eko av Ordet. De tre inledningskapitlen i Första Moseboken utgör en del av gudsuppenbarelsen. Skapelsen är inte något som kan förstås fristående från Guds uppenbarelse. I dessa kapitel lär sig människan genom Guds undervisning något som hon inte skulle ha fått reda på annars. Guds ord riktar vår uppmärksamhet på människans skapelse, vad det innebär att vara människa – man och kvinna – liksom vad det innebär att vara människa – man och kvinna – i förhållande till det gudomliga. Här möter vi grundmönstret.

Om vi i grunden har en tillitsfull inställning till Skriften spelar vi inte ut olika berättelser mot varandra. Vad Bibeln förtäljer i de olika berättelserna bildar en helhet som skall omfattas och välkomnas i stället för att misstänkliggöras och förkastas.

Grundmönstret

I Första Mosebokens första kapitel står det att människan efter ett treenigt rådslut (v. 26) skapas till Guds avbild och att Gud skapar människan till man och kvinna. I denna utsaga föreligger en uppenbar jämlikhet mellan mannen och kvinnan som Guds avbild. Genus och kön finns med från allra första början. De ingår i skapelsens goda. ("Och Gud såg att det var gott.") De står dessutom under Guds välsignelse. De ingår i människans väsensegenhet som skapad varelse: grundmönstret.

I det andra kapitlet berättas en ny historia som på ett underbart sätt kompletterar den första. Människan, adam, skapas av stoft från jorden, adama, och blir en levande varelse när Skaparen blåser in sin ande i honom. Men människan är ensam. Som Guds representant har han gudagåvan att ge namn åt tingen, kategorisera, fånga verkligheten, ha makt och myndighet över den; men något fattas. Berättelsen avslöjar vidare hur Gud låter en djup sömn falla över Adam. Det är en mystisk, extatisk sömn. Och av Adams, jord-varelsens, sida skapar Gud åt honom någon som kommer honom till mötes, till hjälp. Det är bräddfyllt av innebörd att denna underbara nya skapelse tages ur hans sida, inte från hans huvud, länder eller fötter, utan från den sida där hjärtat sitter. Hon är i djupaste mening hans äkta hälft. Och liksom Adam har makt och myndighet över Guds skapade varelser genom att kalla dem vid namn, ger han nu sin hjälpare namnet -sha ( = kvinna, eng: wo-man), eftersom hon är tagen från ish ( = mannen, eng: man). Det är både en auktoritetsskapande handling och ett uttryck för den allra innerligaste gemenskap. Här finns i berättelsen en jämlikhet mellan man och kvinna eftersom de har samma natur och hör till samma art. Men här finns också en uppenbar "hierarki" mellan mannen och kvinnan: ett huvudansvar (headship; grek. kefale, "auktoritet") och en underordning.

Berättelsen om hur man och kvinna skapas är inte något som tillhör det förgångna. Förhållandet mellan könen i skapelsen aktualiseras och manifesteras i varje äktenskap. Föreningen i äktenskap mellan en man och en kvinna tillhör det ursprungliga grundmönstret.

Vissa människor finner berättelsen om hur kvinnan skapades ur mannen högeligen diskriminerande och vill bannlysa den ur Bibeln. Faktum är emellertid att Gud själv har godkänt och bekräftat den. Tillsammans med texten i Första Mosebokens första kapitel ger den oss vissa grunddrag i Guds uppenbarelse beträffande människans natur, mannens och kvinnans, samt deras förhållande till varandra och till Gud.

Den första berättelsen betonar likheten med Gud och bådas jämlikhet inför Gud. I den andra berättelsen läggs tonvikten vid åtskillnaden mellan man och kvinna. Kvinnan bestämmes och förklaras i förhållande till mannen, och det föreligger en hierarki i förhållandet dem emellan. Det är viktigt att hålla båda aspekterna i minnet då man vill förstå den bibliska antropologin[9].

Om vi inte tar med Första Mosebokens tredje kapitel i beräkningen blir varje framställning av den bibliska människosynen ofullständig. Syndafallet ändrar villkoren för hela skapelsen. Att bli som Gud förutan Gud var målet för människans syndiga handlande. Människan var förutbestämd att bli lik Gud. Detta var i överensstämmelse med Guds vilja och ingen synd per se. Men som i många liknande fall har synden sin utgångspunkt i de bästa motiv. Synden består i att människan försökte roffa åt sig gudalikheten för egen del och på egna villkor utan Gud, och gick emot Guds vilja uttryckt i hans befallning. En del teologer har väckt tanken att syndafallet innebär att den av Gud givna hierarkin i skapelsen välter över ända. Ursynden består då i "att kvinnan tog över auktoriteten från mannen, medan mannen varken sade eller gjorde något för att förhindra det"[10]. Så kan det mycket väl vara. Kunskap om gott och ont i den gammaltestamentliga betydelsen innebär att man likt Gud skapar sin egen måttstock. Häri kan mycket väl ingå att rubba den ordning Gud givit i skapelsen. Nu har emellertid Ursynden en mycket vidare bäring, och detta våldförande på den gudomliga ordningen är snarare ett symptom än hela orsaken.

När Gud uttalar sin dom över den syndiga människan är det ytterst betecknande att konsekvenserna av synden träffar mannen i hans manlighet och kvinnan i hennes kvinnlighet, liksom även förhållandet mellan mannen och kvinnan. Människans gudagivna skaparförmåga, som kommer av att hon skapats till Guds avbild, påverkas både i betydelsen arbete och i betydelsen fortplantning. Arbetet blir slit och möda, fortplantningen i betydelsen födande blir till smärta. Den i skapelsen givna, harmoniska hierarkiska ordningen mellan mannen och kvinnan, det ursprungliga kompanjonskapet, förfaller nu till en mannens dominans över kvinnan.

Jesus Kristus, Guds Ord i köttslig gestalt, upphäver på intet sätt skapelsens ordningar. Snarare förstärker han dem, till exempel äktenskapet. I sin undervisning sätter han också nya normer och fördjupar viktiga gammaltestamentliga motiv[11], något som tydligt avspeglas i apostlarnas undervisning. I synnerhet Paulus knyter samman skapelseordningen med frälsningsordningen och placerar Kristus som medlare och sammanhållare dem emellan. Detta framgår särskilt tydligt i hans tolkning av kyrkan och förhållandet mellan man och kvinna i äktenskapet.

Då Paulus behandlar decorum i församlingens offentliga gudstjänst i Korint, hänvisar han till skapelseordningen. Han vill få korintierna att förstå att "Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud" (1 Kor. 11:3), och han stöder sitt argument med en hänvisning till berättelsen om kvinnans skapelse. För Paulus är hierarkin given: Gud, Kristus, mannen, kvinnan. Men denna huvudansvarets och underordningens hierarki får inte uppfattas i repressiv mening. Ömheten i förhållandet mellan mannen och kvinnan såväl som det i grunden ömsesidiga beroendet, "denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött", återklingar tydligt i textstället: (1 Kor. 11:11–12) "… kvinnan är inte till utan mannen eller mannen utan kvinnan. Ty liksom kvinnan har kommit från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan, och allt kommer från Gud."[12]

Livet i Kristus innebär inte att den av Gud givna hierarkin mellan man och kvinna, vilken fastställts i berättelsen om hur kvinnan skapades ur mannen, blir upphävd. Hierarkin kvarstår och anknyts dessutom till förhållandet mellan Fadern och Sonen. På så vis modelleras förhållandet mellan man och kvinna efter Kristi exempel. Det framgår särskilt klart i avsnittet i Efesierbrevets femte kapitel, där författaren med avsikt sammankopplar förhållandet mellan man och hustru med förhållandet mellan Kristus och Kyrkan. Kristus är brudgummen och Kyrkan hans brud.

Gå in under den ordning som finns i tron på Kristus skriver Paulus i Ef. 5: 21[13]. Man och hustru uppmanas att "gå in under den ordning (taxis) som existerar i tron på Kristus". Det finns en ordning som man kan gå in i, som har funnits till sedan skapelsen och som fortfarande finns kvar i Kristus. Hustrurna uppmanas att underordna sig sina män som sitt huvud, på samma sätt som de, och Kyrkan, underordnar sig Kristus, som är Huvudet. Så långt är språkbruket traditionellt. Men när det gäller mannens förhållande till sin hustru används inte längre talet om bådas underordning. Här finns i stället ett mycket väsenseget tal om en kärlek som offrar och utger sig själv. Den gifte mannen har, i förhållande till sin hustru, Kristus och hans offer på korset som mönster och förebild.

Här går det klart och tydligt att se bilderna i trapphallen i Nationalmuseum som en beskrivning av den manliga makten, förstådd på kristet sätt. På den ena målningen hälsas mannen i sin segerrika härskarmakt, på den andra står han i begrepp att ge sitt liv bokstavligen som ett offer. Bådadera är sanna, men tillsammans framställer de Sanningen.

Den hierarkiska ordning som är skapelsegiven och som ges i ny version av Kristus i frälsningsverket är enligt den kristna uppfattningen helt och hållet bestämd av den självutgivande kärleken. I Filipperbrevets andra kapitel urskiljer vi tydligt detta mönster. Kristus beskrivs här vara den som, i motsats till vad Eva och Adam, representanterna för den fallna mänskligheten, en gång gjorde, inte försöker roffa åt sig gudslikheten och jämlikheten med Gud. De försökte stiga upp till himlen och bli gudar. Kristus är den som helt vänder om det mänskliga hybris' (grek. övermod) rörelseriktning genom att avstå från sin gudslikhet. Han stiger ned, han utblottar sig, han är lydig ända intill döden på korset. Här stöter vi på det kenotiska mönstret (av grek. kénosis: utblottelse), som är grunden och kärnan i allt kristet liv och lärjungaskap.

Huvudansvar och underordning mellan man och kvinna kombinerat med det kenotiska mönstret vidgar det teologiska synfältet på ett avgörande sätt. Tillsammans säger de oss något väsentligt om förhållandet mellan människan och Gud.

Det är omöjligt att förstå den kristna synen på människans storhet och elände om man inte uppmärksammar Maria Guds moder som motpol till Eva. Maria representerar mänskligheten, liksom Eva, och en viss mening ändrar hon riktningen i syndafallet helt om. Hon är lik Kristus och olik Eva, när hon avstår från att roffa åt sig jämlikheten med Gud på egna villkor. Maria sätter inte sina egna livsprojekt eller någon plan för personligt självförverkligande före Guds vilja. Hon lyssnar till Guds ord och löfte, hon är villig att bli Guds tjänarinna, hon tror. Eva sade genom sin handling nej till Guds vilja, hon godtog inte sin ställning i den hierarki som är given av Gud; hon fyller rollen som hjälpare på ett snedvridet sätt genom att locka sin man att överträda Guds befallning och bringar därigenom fördärv över sig själv och hela mänskligheten.

Maria är på sitt sätt Guds partner och hjälpare när hon förklarar sig vara Herrens tjänarinna. Hon godtar rollen som hjälpare enligt skapelseordningen, och därigenom att hon sålunda underordnar sig för hon in i världen den största välsignelsen någonsin genom att bli Moder till Gud, Jesus Kristus. Kristus föds som vilken människa som helst, men han avlas i Marias sköte genom Guds direkta skapelseakt av den Helige Ande. Ingen mänsklig varelse har någonsin förut mött Gud på samma underfulla sätt som Maria. Och ändå är det på ett sätt samma avlelse som sker varje gång tron tänds i ett människohjärta. Genom Guds ord och löfte avlas Guds Son, den välsignade Treenighetens andra gudomsperson, i henne. Gud växer som ett foster och ett barn i henne. Maria sade ja till Gud och hon trodde. Hon kunde ha använt människans fria vilja och sagt nej. Men såsom "högt benådad" inträder hon i den totala friheten genom att säga ja till att vara Guds tjänarinna. Utan något som helst förbehåll står hon öppen för Guds handlande i och genom henne.[14]

Genom denna "aktiva vila", denna öppenhet för Gud, blir Maria själva sinnebilden, ikonen, för justificatio sola gratia, sola fide, sine operibus propter Christum (rättfärdiggörelse av nåd allena, genom tron allena, utan gärningar, för Kristi skull). Därför skall alla släkten prisa henne salig. Maria tjänar som förebild för både män och kvinnor och som en uppmuntran till dem att inta sina rätta platser i Guds skapelse- och frälsningsordning. Genom sitt liv utgör hon ett föredöme som inspirerar både män och kvinnor till att leva ett öppet liv i tro och tillit till Guds verk och att offra sig som Herrens tjänare till välsignelse för mänskligheten.

Huvudansvar och underordning mellan man och kvinna ingår, tillsammans med det kenotiska mönstret (utgivandets mönster, tjänst; jfr. Fil. 2:7), i en ännu större teologisk byggnad. Dessa begrepp rör nämligen också förståelsen av själva den heliga Treenigheten.

I den första berättelsen om människans skapelse beskrivs hur Gud håller rådslag innan han skapar människan: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss." Kyrkan vet det som vissa exegeter inte tycks känna till. Det är inte frågan om ett rådslag vid något himmelskt hov. Det är ett rådslag inom den heliga Treenigheten, som är närvarande redan i Första Mosebokens begynnelseverser: "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: "Varde ljus"; och det blev ljus".

 Den grekisk-ortodoxe biskopen Kallistos Ware skriver: 

"Bibeln lär att män och kvinnor är skapade till Guds avbild, och för de kristna betyder Gud Treenigheten: det är endast i ljuset av läran om treenigheten som människor kan förstå vilka de är och vad Gud har menat dem att bli. Våra privata liv, våra personliga förhållanden och alla våra planer på att forma en kristen samhällsgemenskap måste bygga på en riktig treenighetsteologi".[15]

I den ortodoxa synen på Gud betonas starkt att Han är omöjlig att lära känna i sitt väsens fullhet. Gud bor i ett ljus dit ingen människa kan komma. Varje försök att definiera Guds väsen är fåfängt. Men där finns också en stark betoning på att Gud ger sig till känna. Människan kan bara hoppas att uppnå kunskap om Gud genom vad Han har värdigats uppenbara om sig i sin frälsningshushållning. Och Gud har gjort sig känd genom sina gärningar. Enligt den ortodoxa, ja, hela den kristna tolkningen av Treenigheten är Sonen född av Fadern före all tid; han har också fötts till världen av Jungfru Maria, Guds Moder. Anden utgår av evighet från Fadern och sänds till världen av Fadern genom Sonen. Fadern är varken född eller utgången. Även om Fadern och Sonen är av samma väsen (homoousios) och Anden tillbedes och äras tillsammans med Fadern och Sonen, vilket med andra ord betyder att också Anden är av samma väsen, så är ändå Fadern källan till och huvudet för den heliga Treenigheten. Sålunda föreligger i den ortodoxa uppfattningen av Treenigheten en enhet och jämlikhet mellan personerna inom Gudomen, Fader, Son och Ande, tillika med en åtskillnad och fördelning av funktionerna eller rollerna mellan gudomspersonerna[16].

Om manlighet och kvinnlighet bör förstås i ljuset av vår kunskap om Treenigheten borde det därför inte vara ägnat att förvåna om vi finner en väsensjämlikhet mellan man och kvinna, grundad i Treenighetens hushållning, och samtidigt "en funktionell ojämlikhet", en rollfördelning som även den är grundad i samma hushållning. Gud är en och Hans verk är enhetligt, men inom detta enhetliga verk finns Sonens förvaltningsområde och Den Helige Andes förvaltningsområde. Mannen och kvinnan är ett i fråga om jämlikhet, men det föreligger ett "mannens förvaltningsområde" och ett "kvinnans förvaltningsområde" som skall förverkligas i familjen och Kyrkan. Det är inte så enkelt att manlighet och kvinnlighet är identiska och utbytbara, utan tillsammans och under skapelseordningens villkor återspeglar och avbildar man och kvinna tillsammans den heliga Treenighetens mysterium.

Det vore alldeles felaktigt att anta att den "hierarki" som den kristna tron ser i Treenigheten mellan Fadern och Sonen och Anden skulle vara förtryckande eller förnedrande. Den utgivande kärleken är själva hjärtat i Treenigheten, och detta mönster av enhet men likväl mångfald, jämlikhet men likväl underordning, genomsyrad av en flödande, självutgivande kärlek – nyckeln till det hela, själva grundkoden – som vi har sett inom Treenigheten, detta mönster kan vi lätt förstå är själva grundmönstret i förhållandet mellan man och kvinna i Kyrkan och äktenskapet.[17]

Slutsats

En viktig teologisk uppgift med ekumenisk dimension ligger framför oss. Tillsammans behöver vi återupptäcka och återupprätta den bibliska tolkningen av det manliga och det kvinnliga. Kristna som har bott i länder dominerade av en socialistisk ideologi med dess medvetna och programmatiska strävan till jämlikhet och utbytbarhet mellan kvinnor och män, vilken har ersatt familjen, äktenskapet och fostran av barnen inom familjen med nya institutioner, värderingar och ideal – dessa kristna har kanske en särskild förmåga och profetisk kallelse att bidra till det teologiska arbetet med läromässiga synpunkter på kvinnans ställning i Kyrkan, med historiska aspekter på kvinnor i kyrklig tjänst och principer för insättande av kvinnor i kyrkliga tjänster och ämbeten. Om det arbetet utförs i tillit till grundkoden och grundmönstret kommer det utan tvekan att kunna vägleda och stärka kyrkor och enskilda kristna på olika håll i världen liksom människor av god vilja världen över, där de i mötet med ett sekulariserat och jämlikhetsfixerat samhälle får ge sitt vittnesbörd.

Originalen "Trust the Basic Code and Design" er oversatt fra engelsk til svensk av Margareta Brogren. Foredrag er første gang publisert i antologien "Inte oordningens Gud".

(Sitatene er hentet fra den Svenske Folkbibeln)